“Att opponera”

På ett seminarium läser alla samma text före mötet. En person har skrivit den. En annan har fått i uppgift att opponera, alltså att säga vad som är svagt i texten. Sedan diskuterar hela gruppen. Formen används på universitet, men också på många arbetsplatser, fast där heter det något annat.

Det finns en regel som ingen skriver ner. Man går på texten, aldrig på personen. Man säger inte "du har inte tänkt". Man säger "den här delen förstår jag inte riktigt". Skillnaden är viktig, för den som skrivit texten ska kunna sitta kvar i rummet efteråt och arbeta vidare med samma människor.

Det märkliga är hur orden ser ut. Ju hårdare invändningen är, desto mjukare låter den. "Jag har en liten fundering" kan betyda att hela argumentet faller. "Det här är intressant, men..." betyder ofta att bara det som kommer efter "men" räknas. Den som lyssnar på orden och inte på formen hör alltså fel.

Det gör svenska seminarier svåra på två sätt. Hör man inte kritiken blir man förvånad långt senare, när betyget eller beslutet kommer. Hör man den, men svarar lika direkt som den var menad, blir rummet tyst. Det finns ett tredje sätt, och det är det som tar längst tid att lära sig: att säga något hårt med mjuka ord, och verkligen mena det.